00:37:00
Idag blev jag så fruktansvärt rädd
Jag har nog aldrig blivit så rädd som idag för att dö. Jag skulle få dropp nummer 2 av Remsima (ett immundämpande läkemedel mot reumatism). En timme innan tog jag kortison, antihistamin och alvedon som jag ska för att slippa allergi. Jag kom dit och nål
sattes och droppet blandades. När jag var påkopplad så började jag läsa boken "Monster" av Joakim Lundell. Efter en väldigt kort stund började jag känna mig konstig. Började få lite svårt att andas, men tänkte att det går över. På bara några
sekunder känner jag hur jag knappt kan andas. Det börjar svartna. Jag hinner trycka på signalen och jag minns att rummet fylls av människor. Jag kastar mig fram i fotöljen som jag sitter i, jag får ingen luft. Någon vrider om mina luftrör. Går inte att
förklara ordentligt. Men det väste inte, det var en lufthunger utan dess like. Droppet stängs genast av, jag blir högröd i ansiktet och ja, jag minns inte allt. Jag svimmar dock inte. En sköterska sitter med den andra patienten medan jag får läkemedel
efter läkemedel. Hade det inte vänt när det gjorde det så hade jag fått adrenalin.
Efter detta inser jag att jag kunde ha dött. Tänk om jag inte ringt på klockan när jag gjorde. Jag hade inte klarat det sen.
Efter ca 45 minuter blir det svårare att andas igen och jag får ännu mer antihistaminer intravenöst.
Jag blir kvar många timmar efter att det blivit bättre. Bra är jag inte än. Blir lätt andfådd och kan känna lite lufthunger. Men väldigt lite om man jämför med då.
Alla var jättefina mot mig. Läkare och sköterskor.
Jag ska nu äta Betapred (ett kortison) i 5 dagar så får vi se. Min läkare från reumatologen ringer på torsdag och jag hoppas han har ett rock i skjortärmen. För jag kommer aldrig mer få detta läkemedel. Och jag vet hur dålig jag blir av att vara utan
biologiska läkemedel.
Jag är helt slut. Jag gråter massor och jag är rädd för att gå och lägga mig.
Men det är dags att sova nu.
Ta hand om varandra. Man vet aldrig när det är försent.